Det är vida illa ansett om de som låter bitterheten ta över när åldern har sin gång. Man blir etiketterad som en patetisk människa som väljer att leva i dået istället för nuet. Det måhända att ungdomens dagar inte var så vackert uppmålade som våra minnen ibland återger dem. De skänker ändå en stor trygghet och glädje när man ser tillbaka på dem, men samtidigt en bitterljuv känsla när man inser att de tiderna aldrig kommer att återses.
Jag minns med varmt hjärta när jag var i badhuset med en god vän och väntade på att hennes väninna, som jag var vansinnigt kär i vid den tiden, skulle komma. Allt var pirrigt, spännande och nytt. Jag trivs väldigt bra med min nuvarande sambo, och skulle inte byta henne mot någon då hon är en förlängning av mig själv. Men det betyder inte att mina minnen är mig mindre kära för det.
Finns det rum för att kunna vara nostalgisk och ändå inte bli stämplad som en bitter människa i dagens samhälle? Överallt runtomkring finns människor som på ytan ser så perfekta ut med ett leende på läpparna. Det är väldigt lätt att känna att man inte riktigt hör hemma i den här tidsrymden. Vad har jag missat på min resa genom livet så här långt? Varför blev inte mitt liv som alla andras?
Kan det måhända vara så att alla andra hyser samma känslor som jag och att de också försöker sitt bästa för att smälta in? Och att den här ytan av felformad personlighetsutstrålning går i oändliga led för att ingen vill sticka ut och uppfattas som den här bittra individen som ångrar så många val de gjort på vägen till nuet?
Jag har alltid haft en teori som lyder att om du har uppfyllt det du personligen borde ha uppfyllt vid en viss ålder, drabbas du inte av vad som i folkmun kallas 'åldersnoja'.
Men även om man hyser viss förkärlek för det förflutna, finns det inte utrymme för både nostalgi och att ändå uppskatta nuets vardag?
Vad tycker ni?
